Ångest

En onsdag kväll, sitter på bussen påväg genom stan. Får ett infall att gå på krogen och ta ett glas vin. Sagt och gjort så hoppar jag av bussen och travar iväg in till stället. Jag börjar med att beställa in två, tre glas vin (så börjar det alltid) för att sedan beställa in en hel flaska vin och nån whiskey. Jag blir fullare och fullare, sen är allt svart.

Jag vaknar upp i ett rum och fattar absolut ingenting. Jag försöker ta mig ut, men det är låst. Medvetandet kommer tillbaka mer och mer, men det tar tid. Slutligen förstår jag dock att jag är i en fyllecell och tiden där inne det kan liknas vid år. Jag känner mitt huvud som håller på att formligen sprängas! Och illamåendet är inte att leka med. Efter hundra år blir jag utsläppt därifrån.

Ute är det -30 grader och jag har varken pengar eller något annat som gör att jag kan ta mig hem. Så jag får gå dom fem kilometerna det är hem till mig i stilettklackar och utan vinterkläder. Den är den absolut värsta promenad jag varit med om i hela mitt liv, jag skulle helst ha velat lagt mig ner för att dö men jag uppbådar mer styrka och kommer tillslut hem. Väl hemma tappar jag upp ett bad och lägger mig där och somnar.

När jag vaknar har jag ett springande hjärta känns det som, det galopperar länge länge. Jag förflyttar mig till sängen och slocknar där i stället. Senare på kvällen har jag sån bakis ångest att jag bara vill dö men efter en pizza och 15 avsnitt av Beverly hills 90210, känner jag att lite liv håller på att komma tillbaka. Men det här är det absolut värsta bakis minnet jag har varit med om och helt återställd var jag nog inte förrän efter tre dar.