En 18 års dag man aldrig glömmer (även fast man vill)

Jag vaknade en morgon som vilken annan som helst. Jag var 17 år och 364 dagar gammal, alltså en dag kort om den mest prestigeladdade födelsedagen man har. 18årsdagen hade planerats mycket noga av min kära mor som ringt hela släkten som skulle anlända från vårt lands alla hörn och kanter den kommande dagen. Jättetrevligt tyckte jag, men som alla 17åringar så hade jag självklart lite egna planer för min förvandling från barnunge till vuxen, och dessa planer var ju självklart smidda av mig själv och mina vänner.

Laddningen var självklart på topp redan när klockan ringde på morgonen som passande nog var en fredag. Tog mig till skolan med ett leende på läpparna och möttes av mina vänner som även dom hade en förväntansfull gnista i ögonen. De bjöd mig på den första Vodka-shotten vid 11.30 på lunchen. Dagen flöt på och jag blev gladare och gladare.

Efter plugget skildes vi åt en snabbis för att svida om och sedan mötas upp hos en polare som fått det smickrande smeknamnet Fitt-Fredde av diverse anledningar. Grillning och alkohol stod på dagordningen då detta var på den tiden när det var behagligt väder i månaden maj. Vi åt, skrattade och drack ett bra tag, sen drack vi lite mer. Självklart fick jag dricka ungefär det dubbla mot de andra, eftersom det faktiskt var ”min dag”.

Det blandades friskt med Vodka, öl och diverse snaps. Vid 20-tiden snurrade omgivningen ordentligt och jag spottade ur mig den första spyan i nån sko i hallen. Efter detta var jag tillbaka i matchen och redo för mer. När spriten började ta slut begav oss till ett lokalt hak med billig bira för att fortsätta med ”förkröket” som redan nu var på gränsen till min värsta fylla. Väl där så lyckades jag ofattbart nog hålla mig vid relativt medvetande under några timmar till. Jag säger relativt eftersom mina minnen är helt borta men klockslaget och mina kompisar vittnar om att jag var vaken och på plats i några timmar. Min ankomst och mina första 3-4 shots rundar väl av mitt minne för kvällen.

Min första tanke, innan jag ens öppnar ögonen är ”fy fan vad jag fryser”. Jag öppnar ögonen långsamt och kisar för att förhindra den starka solen från att sätta eld på mina hornhinnor. Jag tittar mig omkring och undrar vem i helvete som kan bo på ett sånt här ställe.. Och varför vi beslöt oss för att dra på en sån rutten fest. När jag väl satt mig upp och torkat den värsta geggan ur ögonen så inser jag att jag befinner mig längst bak på en buss, i kommunens bussgarage som passande nog ligger rakt över gatan från det ställe där vi befunnit oss kvällen innan.

Nu börjar jag återfå nåt sorts medvetande och känner verkligen hur hela mig kropp gör ont av kyla. Jag kommer också ihåg att jag fyller år idag, och att HELA släkten kommer vara samlad hemma hos mig kl 12.00! Värt att poängtera är att släkten kommit från både Luleå och Gotland och förväntar sig ett varmt mottagande av en städad ung grabb.

Paniken börjar infinna sig. Jag letar i fickorna efter mobilen för att ens få en aning om vad klockan är. Den är borta tillsammans med plånboken och mina nycklar. Paniken når en ny nivå. Jag inser att jag måste ta mig hem fort som bara fan. Jag stoppas av bussens låsta dörrar.. Efter mycket om och men så ger en av dörrarna vika för mina förtvivlade sparkar. Jag andas frisk luft. Nu återstår problemet att ta sig ut ur bussgaraget, lättare sagt än gjort när grindarna är låsta och stängslen har taggtråd. Som tur är så hittar jag en liten lucka i stängslet relativt fort och klämmer mig ut.

Jag börjar springa som mitt liv hängde på det, har fortfarande ingen aning om vad klockan är eller om polispatruller är ute och letar efter mig. Efter mitt livs snabbaste 5 kilometer står jag utanför lägenhetsdörren och möts av en tårögd moder i morgonrock. Det visar sig att klockan är runt 06 och hennes natt inte varit så mycket bättre än min. Jag sätter mig i duschen och först nu känner jag den dunkande huvudvärken och den stora blåtiran jag har under ögat. Jag sitter där i säkert en halvtimme och skakar.

Efter släktens besök droppar några polare in på besök. Jag berättar vad som hänt och de håller på att skratta ihjäl sig (som riktiga vänner gör). Sen hade de lite roligt med mig och fyllde mina grava minnesluckor med diverse lögner som för tillfället lät mer än troliga i mina öron. Jag hade tydligen misshandlat en 8åring, krossat ett antar glasrutor och brutit mig in i en bil. Den ljusa sidan av deras hjärtlöshet var ju hur mycket bättre jag mådde när de sa att de faktiskt skojat om de sakerna